Humlan!

Hej igen! Nu var det ett tag sedan jag skrev (några år) men känner att jag får fortsätta där jag slutade. Och det var om Humlan, våran lilla kämpe. Det var en jobbig period som följde efter det senaste inlägget om henne. Kommer inte riktigt ihåg i detalj men efter otaliga besök på Blå Stjärnan i Göteborg så kom vi fram till att hennes ena njure hade en tumör.
 
Vi diskuterade bort och fram och kom fram till att vi skulle försöka operara bort den dära njuren, man kan ju leva med en och det gäller ju marsvin också.
 
Dagen kom och vi åkte ner för att operera henne. Vi var kvar i Göteborg på Blå Stjärnan hela tiden ifall något skulle hända. Och det gjorde det.
 
Ett tag in i operationen så ringen Jenny Persson och rådfrågar oss, hon förklarade att Humlan låg fint i narkosen men vid en undersökning av urinblåsan så fann dom att hon hade cellförändringar även där. Så alltså skulle det inte göra henne helt frisk om vi tog bort njuren. Och cellförändringarna i blåsan kunde dom inte göra något åt.
 
Jenny sa det att det bästa för henne nog var att hon skulle få somna in.
 
Vi konfererade ett tag oss emellan och kom fram till hur ont det än gjorde att det skulle få bli så. Hon skulle få somna in när hon låg i narkosen. På så vis så fick hon ju somna in mjukt och fint på ett sätt och sedan bara sova vidare, eller vakna i en annan dimension.
 
Vi fick en tid då vi kunde komma och hämta henne.
 
Vi blev emottagna av en sköterska som frågade om vi ville träffa Humlan först eller Jenny. Vi svarade unisont Humlan. Då kom hon in, livlös och vacker, tårarna rinner ännu för mina kinder då jag tänker på henne.
 
Efter en stund så kommer Jenny in, hon störtar fram i en kram i mina armar och jag känner att hon är ledsen hon också. Vi pratar igenom allt och sedan åker vi hem ett litet stort liv fattigare.

Brandy del 2

Väl framme tog Trine emot oss, hon kollade över och konstaterade att det handlade om en hovböld.

Han skulle få stå kvar över natt för noggrannare genomgång på Fredagen.

På Fredagen så var han egentligen inte bättre utan han skulle få stå kvar över helgen.

På Lördagen är jag där på ett första besök och ser på Brandy att han inte vill släppa taget om det skräp som ska ut.
Han kämpar emot.

Söndagen kommer och ingen förändring.
Via telefon så kommer vi överens om att han på måndagen ska sövas ner för att man grundligare ska titta på hoven och skära rent.

Jag känner ett obehag inför detta, men tvingar mig till att acceptera att det är så det ska gå till.

På måndagen så har jag tänkt att jag ska åka och hälsa på igen, men på eftermiddagen så ringer Trine och talar om att sövningen inte gick som planerat. Han ville inte somna. Han låg kvar och vilade då vi pratades vid och jag kände att han behövde det själv så jag låter honom göra det ifred och åker hem.

Efter en liten stund ringer Trine igen och säger att det inte riktigt går så bra, dom försökte få upp honom men han tappade balansen och trillade och slog sig. Dom ska göra ett nytt försök om en liten stund men hon förvarnar mig om att om det inte går denna gången så kanske vi måste ta bort honom...... Jag blir helt tom och skriker NEEEJ ut i luften. Trine lovar att dom ska göra allt vad dom kan.

Som en Zombie åker jag hem den sista biten. Rusar ut till Goliat hemma i hagen, jag tar in honom och sen står vi och tittar ut genom luckan som vålnader båda två. Jag gråter och Goliat är tom. Min pappa kommer förbi och undrar vad som hänt. Han lugnar mig och säger att han känner på sig att det kommer att gå bra. När han säger dessa orden så känner jag att det är sant men kan inte riktigt lugna mig förrän Trine ringer och säger att han står upp. Lättad tokbölar jag i luren och tackar henne så mycket. Resten av dagen är jag alldeles matt och tom, vågar inte känna efter.

På Tisdagen efter så åker jag för att hälsa på igen.
Medans jag väntar på Vetrinären så får jag gå in till Brandy men jag blir förvarnad om att han ser en aning tilltuffsad ut.

Jag går in, han står och bökar i krubban då jag kommer in i boxen och utan att reflektera över vem det var som kom så hugger han som en kobra efter mig. Luften vibbrerar av laddning och och jag går fram och stryker han över halsen och säger "det är jag" gång på gång. Då förstår han. Vi kramar om varandra och är glada över att få ses. Jag hinner ge han en morot innan vetrinären kommer.

Denna gången är det Kalle som kommer, jag är så omtöcknad efter allt så jag ser mig själv stirrandes frågande på hans hand när han sträcker fram den för att hälsa och vad han säger sig heta försvinner innan det nått mina öron. Vi pratas vid en stund men det enda jag kommer ihåg är att han säger att det ser ut som att han gått 10 ronder och jag fyller i med att han säkert har gjort det också.

Sedan så står vi länge och väl jag och Brandy och bara är med varandra, det finns ingen som jag kan tillåta mig att känna mig så totalt accepterad av som honom, jag vet att han känner samma. Vi bara står och jag håller händerna på honom och tillslut så hamnar vi båda i en fullkomlig avslappning. Tillsammans kan vi släppa allt, allt utanför. Bara vi.

När jag sedan känner att det är dags att åka så står Brandy kvar som en Zombie. Bearbetandes allt som hänt.

Dagen därpå så känns det bättre, Brandy ser glad ut igen och han har fått tillbaka livsgnistan. Björn hjälper mig att titta på hans rörelser och konstaterar att han verkar kunna stödja på den lite bättre. Senare på dagen så ska han få byta box då det verkar som att han får stanna ett tag.

Nästa dag så har någon sett att han kissat brunt, detta tyder på en korsförlamning.

Dessa termer är som totalt nya för mig, vet inte vad dom innebär alls men det känns inte bra iaf.

Googlar på det så jag får lite mera vetskap. Känns bättre.

Jag är nu inne varje dag och hälsar på och varje gång jag kommer in så finns där en ny laddning mellan mig och Brandy som vi jobbar bort. Jag borstar honom och sitter hos honom en till en och en halv timma varje dag.

Dessa laddningar är inget annat än det gamla som ska lämna oss, gamla synsätt, gammal misstro, gamla svek. Allt för att göra plats för det nya som komma skall. Vi har båda haft individuellt jobbiga upplevelser på olika sätt genom vårat liv, kännt oss missuppfattade och missförstådda och detta har lett till orättvisor som satt sår.

Tillsammans kan vi nu lösa upp detta gamla.

En av dagarna så säger Trine att jag gärna får gå ut och beta med honom en liten stund, det gör vi. Han piggnar till, gnäggar åt en transport och verkar tro att han är redo för ett travlopp ;) men efter ca 10 minuter går vi in igen.

Dagen efter så delger Kalle mig statusen och jag undrar om det är ok att gå ut med Brandy igen och det är det. Vi knallar ut men efter en kort stund så blir Brandy rädd för något och hoppar till, inte bra när man har korsförlamning i hela kroppen, han landar på framknäna. Jag ser vad ont han har, han vet inte hur han ska ta sig upp men tillslut går det. Han står och flämtar en stund, stel som en pinne hela hästen. Ryggen är som en fiolsträng och jag blir ledsen, ledsen över att han har så ont. Vi tar oss med nöd och näppe in i stallet, jag ropar på Kalle som kommer och tittar över Brandy, han lossar benlindan och kollar men inget verkar vara galet mer än att han har ooooont. Medans Kalle fixar med benlindan så ser jag hur Brandy slappnar av i ryggen och vi kan fortsätta in till boxen.

Kommande dagar så vågar jag inte gå ut med honom, rädd för att det ska gå galet igen..... men vi jobbar på som vanligt med laddningarna som ska laddas ur. På lördagen tar vi vår första tur inne i korridorerna jag och Brandy. Han är ute och går fem gånger om dagen nu, det verkar vända. Svullnaden går ner och han blir piggare. Vi glor lite på en liten liten pygmé häst och hennes föl i boxen bredvd. Det börjar blir lite jobbigt nu så det är bra att det finns andra små varelser man kan skingra sina tankar med.

Söndag, 18:e dagen.... känns lite bättre igen, Kalle kommer och delger statusen som jag fortfarande inte fattar så mkt om, och lättar upp stämmningen med att dra några skämt :) jag känner att han inte kommer vara där när jag skriver ut Brandy så jag tackar för all hjälp, han viftar bort det med orden "äh det är så lite så" och "det är mitt jobb" jag tänker för mig själv.... men det är ju inte vem som helst som skulle kunna vara Vetrinär....

Måndagen kommer och går, för att göra plats för Tisdagen.

På tisdagen så känns han återigen lite tröttare, lite ledsen på något vis, trött. Men han har varit ute på gången och tillochmed travat idag så om allt fortsätter så här så får han nog komma hem på Fredag. Har dock fått öka på droppet för att skölja igenom njurarna som har fått lite för högt värde igen, troligen pga smärtstillande....

Jag har dock mina egna teorier om att hans kropp har rensat så mycket gammalt baggage så njurarna har fått gå på högvarv. Sviter efter ett hårt liv helt enkelt.

Onsdag.

Vaknar av ett telefonsamtal.
Hej, det är Ritva från Hästsjukhuset.
Jag har tråkiga nyheter, din häst har lagt sig ner i boxen och nu kan han inte resa sig.

Vi försöker hjälpa honom upp men än så länge har det inte gått.

-Jag kommer.

Jag samlar ihop mig tar med mig påsen och stoppar ner 2 blommessenser i den, Oliv-Kärlek och Asp-Rädslor.
Jag darrar av energier och åker iväg.

Det dånar i mig när jag kommer fram till Skara.

Går fram till Brandys box, han ligger fortfarande, jag skjuter upp dörren och klappar om honom samtidigt som jag viskar till honom -Du gör vad du måste, det är som det ska.

Nu ska det göras ett resningsförsök.

Jag går ut.

Trine kommer ut efter en stund och säger att det inte gick nu heller. Men vi gör ett till försök om en halvtimma. Du kan gå in till honom nu om du vill.

Jag går in, sätter mig på huk vid hans huvud och klappar om honom. Jag har stängt av känslorna så gott som jag kan för att kunna hjälpa honom i vad han behöver. Jag vill inte påverka honom mer, jag vet att det är svårt nog som det är.

Dags för ett nutt försök. Jag går ut.

Inte nu heller, men jag får vara med honom under lunchen, ingen brukar få vara där under lunchen men jag får.

Han börjar vrida och vända sig och helt plötsligt så försöker han resa sig. Det går nästan. Men nej. Han titar medlidsamt på mig och tittar på sin kropp medans han får kissa liggandes. Han tittar på mig igen och med blicken så säger han "fy faan vad jag ser ut" Jag säger tillbaka- men du är ju finast i världen, finare än finast, spelar ingen roll om du kissar när du ligger ner eller om du tappat massa muskler, för mig är du underbar ändå.

Han börjar vrida oroligt på sig, jag går in till honom och droppar både Oliv-droppar och Asp-droppar längs hans ryggrad. Efter en stund så lugnar han sig, lägger sig ner lugnt.

Lunchen är över.

Trine kommer tillbaka och en annan manlig vetrinär (den Danske), vi pratas vid lite jag och "Den danske". HAn har inte varit med längs resan och det känns bra. Ingen känslomässig kontakt så, känns precis så "inget" som jag behöver. Logiskt förklarar han vad han ser. Jag vet redan, det är dags för Brandy. Men dom ska ändå göra ett sista försök.

Jag går ut.

Telefonen ringer-jag stänger av.

Trine kommer ut efter en stund.
Det är dags att ta farväl.

Han ligger halvt ut ur boxen som har öppnats upp.
Jag faller ner på knä vid hans huvud, märker inte när personalen försvinner.
Tar hand om den sista laddningen.
Ropar på Trine att det är dags.

Hon kommer och vi tar av grimman, den vill jag ha kvar.

Trine går och hämtar en annan, och medans hon går för att hämta en annan så sitter jag kvar, håller hans huvud. Säger tröstande till honom att "nu är du snart fri" precis när jag sagt dom orden kommer en vindpust fram till oss från den öppna porten. Det var den röda mattan som rullades ut.

Trine kommer tillbaka och hon frågar om jag vill vara med. Jag hör mig själv säga nej.
Vet inte varför egentligen.

Det är dags.

Det är dags för mig att gå, gå bort från någon jag älskar för att han ska kunna gå bort.

Jag går som en robot.

Sätter mig i bilen och åker, som en robot.

Efter en liten stund så känner jag.........

Jag vrålar i bilen, rakt ut, jag slår tillochmed lock på mina egna öron. Tittar på klockan men minns inte, spelar ingen roll. Sedan den stunden så har jag Brandy levandes inom mig, utom mig, överallt, hela tiden. Ett vansinnigt starkt stöd.

Några dagar efter denna händelse så snurrar hela tiden en låt i mina öron. Desperados av Pernilla Andersson.
Orden "Jag ska aldrig lämna dig, du ska aldrig någonsinn se mig gå" har plågat mig sönder och samman. Jag kände att jag svek honom i det, men efter ett tag så inser jag att det är ju Brandy som sjunger dom orden till mig. Det var därför som jag inte skulle vara med i ögonblicket. Han älskar mig lika mycket, helt ofattbart.

Mig!