Humlan åter med sin sambo.
Humlan var ju nere i Göteborg i Fredags för en kontroll och det visade sig att hon hade en inflammation i urinblåsan. Så vi skulle sätta henne återigen i en egen bur/hage med ljust underlag så vi kunde se om hon kissade blod eller missfärgat.
Vi satte henne för sig själv en dag men hon visade sig så nere att vi ganska på en gång satte in Rasmus igen. Vi hann iallafall se att hon kissade blodfärgat. Det kan väl vara inflammationen som ger sig eller det segment eller sedement (eller vad det nu hette) som kommer ut.
Vi medicinerar henne med Metacam och Kajos och hon har sedan vi satte in Rasmus blivit piggare.
Det verkar som att hon får en shock av att bli behandlad på Djursjukhus och när hon kommer hem så är hon fortfarande rädd. Vi får hantera henne så varsamt så varsamt, det gör vi ju alltid men nu är det extra viktigt, och gosa med henne extra försiktigt. Jag ser på henne när jag har henne uppe i knäet eller på bröstet och när jag klappar henne att hon ibland rycker till när jag kommer med min hand så nog har hon blivit rädd iallafall. Men det ska väl gå bort.
Det har återigen tagit ett tag för henne att komma fram till vattenflaskan men i morse när jag kom ner så såg jag att hon var där och drack. Jippie. Sedan äter hon sparsamt så vi har ökat på stödmatningen på Veterinärens inrådan, vi ger henne nu 15 ml Critical Care om dagen mot dom 4 ml som vi gav innan så ska det nog ge henne lite extra sprutt.
Litegranna äter hon ju såklart men vi stödmatar henne var 4:e timma så magen inte stannar upp.